Taffligt skrivet av den svenska deckarkungen
Publicerad: 18 augusti 2009, 08.36. Senast ändrad: 18 augusti 2009, 08.49
Den första känsla som griper tag i mig efter ett par kapitels läsning iHenning Mankells nya roman om Kurt Wallander, Den orolige mannen , är förlägenhet. Det jag håller på att läsa är rent ut sagt taffligt skrivet. Upprepningarna, klichéerna och övertydligheterna duggar tätt, pinsamt tätt. För att inte tala om de egendomliga liknelserna.
Den Tykne; är det samma sak med Mankell som med Jan Guillou, Anne Holt och Elisabet Marklund. De kunde inte sluta i tid.
Jan Guillous En man höjd över alla misstankar borde ha varit den sista Hamiltonboken. Men det blev det inte. I stället fortsatte han och det senaste, sista hoppas jag, plagiatet Inte utan min dotter eller något liknande var inte bra. Inte för att de första böckerna var några litterära höjdpunkter men de var lite småspännande och sålde bra till folk som gillade att läsa med avstängt medvetande.
Anne Holts, Presidentens val gav intrycket att vara skriven i tidsnöd. En bok skulle till för att betala räkningarna och tiden blev för knapp. En osammanhängande ologisk sörja av ord vars enda uppgift var att berika författare och förlag.
Elisabet Marklund borde ha slutat att skriva redan vid Gömda. Sannskildringen av en mytomans liv.
Skam till sägandes har jag inte läst Mankells senaste verk. Jag antar att recensenten på SvD har rätt.
Rubriken En bro för mycket hänsyftar till den engelske fältmarskalken Montgomerys 90 procentigt lyckade fälttåg i Holland under andra världskriget. Kåt på ära och berömmelse startade han ett fälttåg som krävde speed och precision och skulle ge honom ära och berömmelse. Problemet var att Montgomery aldrig genomfört några snabba framryckningar.
Samma sak med ovanstående författare, de har blivit kåta på pengar och skrivit sig genom sitt kompetenstak.
Jag upprepar konstnären Bengt Olssons ord. Många konstnärer ligger i tills de gör ett bra och uppmärksammat verk. Sedan upprepar de samma konstverk in absurdum.
Samma sak gäller dagen seriebokförfattare.
.JPG)
6 kommentarer:
Du låter som en jädrans surkart Sune!
Simma lugnt - snart kanske du är ute i blåsväder själv.
Jag är ofta ute i blåsväder, Marita. Det jag ogillar, det skriver jag om. Sedan må det blåsa storm eller inte.
Att flyta med strömmen är att acceptera.
Tycker det är onödigt att sätta punkt!
Kanske var det onödigt, Marita. Men nu är jag sådan att när jag inte känner mig välkommen går jag.
Det finns ingen ensamhet i världen som kan få mig att söka gemenskap av rädsla att stå utanför.
Att som i en seriöst menad tråd på Kapitel 1, börja skriva om annat, oftast trams, är att dissa trådens skapare.
Att bemöta en vänligt formulerad uppmaning med hån är lågt. Så gör folk utan uppfostran.
Det jag har att ge på Kapitel 1 är det få som kan ta till sig.
Det Kapitel 1 kan ge mig är inte mer än jag redan fått genom kontakten med dig.
Det är klart du är välkommen, men alla gillar inte alla.
Vet att dina inlägg uppskattas av många, men du kan vara ganska stöddig själv ibland utan att mena illa.
Det fattar inte alla...
Tycker K1 är som en oanpassad familj, där det ingår ett par supertrista ältande mostrar i diverse åldrar.
Igår var det bråk på alla håll och kanter...
Bosses brutala humor och kommentarer lättar upp,är ofta helt briljanta och har gett mig många glada skratt. Han är aldrig elak. Välkommen tillbaka Sune!
Fortsatta kommentarer om Kapitel 1 hänvisas till:
http://forfattarlyan.blogspot.com/
Skicka en kommentar