Min första “kontakt” med Liza marklund var när hon skrev om lata och giriga unga män som stal bland annat författares verk genom piratkopiering av deras böcker. Hon skrev också att hon var delägare i Piratförlaget men att förlaget inte hade något med piratkopiering att göra.
Jag skrev till Marklund och ifrågasatte hennes motiv. Var det inte snarare så att det var hon, mångmiljonären, som var girig? Att någon snodde ett par spänn som rätteligen skulle ha hamnat i hennes feta plånbok. Samtidigt ifrågasatte jag hennes och kollegornas i Piratförlaget motiv. Var det inte av ren girighet de startade förlaget? Ville de inte ha större del av kakan än förlagen i allmänhet delade med sig. Jag skrev också att de gamla förlagen trots allt gav ut debutanter medan Piratförlaget uteslutande vände sig till redan etablerade och väl sålda författare. Piratförlaget skrev på sin hemsida att de inte tog emot manus från debutanter.
Det finns en “motbok” till Marklunds Gömda. Mia – Sanningen om Gömda heter den och är författad av Monica Antonsson. Det finns också flera “motpoler” till Fi och det Fi-ism-samhället till vilket Marklund vill räknas. Ibland när jag läser kommentarer till vad som skrivs i dessa bloggar tycker jag steget till “Tokfeminism” verkar väldigt kort.
Jag läste på om Marklund. Men bara i Wikipedia. Så himla intressant tycker jag inte att Marklund är trots allt. Hon ör ju liksom Camilla Läckberg en medioker författare med lyckad marknadsföring.
Citat från Wikipedia: Kritik mot Marklund har framförts av litteraturvetare såsom Anne Heith,[7] lektor vid Umeå universitet, brottsofferforskare såsom Magnus Lindgren[8] vid Stockholms universitet och Polishögskolan i Stockholm, och journalister såsom Sigrid Kahle, Staffan Heimersson[9] och Per Svensson,[10] mot vad de anser vara en rasistisk och orientalistisk demonisering av män från Mellanöstern i Marklunds dokumentärromaner.
Andra litteraturforskare, såsom Annette Årheim, aktiv vid Umeå universitet, har kritiserat Marklund för att hon inte tydligt nog signalerat att hennes alster är fiktion utan istället använt sig av intervjuer, mediaframträdanden, baksidetext, m.m. som "kommersiella strategier" där hon lanserat sina dokumentärromaner som sanna historier tagna direkt ur verkligheten.[11][12]
Hennes deckare har kritiserats av Åsa Linderborg för att de, enligt Linderborg, ger uttryck för klassförakt.[13]
Marklunds TV4-dokumentär "Lite stryk får dom tåla" har kritiserats och fällts av Granskningsnämnden för radio och TV för osaklighet[14] och hennes reklamkampanj för En plats i solen har fällts av MarknadsEtiska Rådet för att vara "stötande" och "strida mot god marknadsföringssed".[15]
Hon har även fått kritik för sina bedrägerianklagelser i Expressen mot Elisabeth Hermon, ägaren av Trossen, som efter omfattande utredningar av polisen och skattemyndigheten frikändes ett år efter publiceringen av anklagelserna.[16][17]
När Marklund anlitade Niclas Salomonsson som agent 2008 kritiserades hon av tjugo författarkollegor och journalister, bland andra Karin Alfredsson, Carin Holmberg, Mian Lodalen, Camilla Läckberg, Annika Sundbaum-Melin, Maria Sveland och Katarina Wennstam.[18][19] Kritiken grundade sig i att Salomonsson dömts för kvinnomisshandel och därför av de tjugo debattörerna inte ansågs vara ett lämpligt val för en författare som engagerat sig för kvinnliga våldsoffer och som stött kampen mot kvinnofridsbrott.
Piratförlagskollegorna Ann-Marie Skarp och Anne Holt försvarade Marklunds val av agent.[20][21] Liksom Piratförlagskollegan Jan Guillou och Salomonsson (som uttalat sig om misshandeln i en annan debatt 2007)[22][23] valde Holt och Skarp att istället kritisera kvinnan som utsatts för misshandeln, författaren Unni Drougge.[24][25]
Marklunds agerande och städet från Guillou och Holt ger mig intrycket att “kvinnosakeriet” i deras publicerade åsikter enbart är en del av deras marknadsföring. Kvinnor utgör den största delen av läsarkretsen. Dem ska man hålla sig väl med. Framför allt om de sympatiserar med Fi-ism.
Denna lilla koll har gjort att jag inte håller Marklund för trovärdig. Även Guillou och Holt i den mån de uttalar sig till förmån för Fi-ism faller utanför ramen av trovärdighet.