Det här är en krönika om Kerstin. Och om Sverige 2005.
Kerstin finns, men heter något annat. Nyligen gick hon till arbetsförmedlingen efter att ha varit sjukskriven i tre år för depression. Hon ville ha jobb, bland annat för att kunna byta lägenhet och få skuldsanering.
På arbetsförmedlingen fick hon besked om att hon måste skriva på ett intyg att hon varit sjukskriven av psykiska skäl. Det ville hon inte: hon ville ha jobb. Så kom ett brev från försäkringskassan: erbjudande om sjukpeng som tillsammans med det som kallas aktivitetsersättning (men borde heta icke-aktivitetsersättning) ersatt det som förr kallades förtidspension. Kerstin - som fortfarande ville ha jobb - fick klart för sig att med förtidspension kunde hon få byta lägenhet utan borgensman och få skuldsanering.
Eller rent ut sagt: myndigheterna ansträngde sig. Inte för att skaffa Kerstin jobb utan för att mota ut henne från arbetsmarknaden in i bidragsberoende, med största sannolikhet livet ut.
Många (ingen vet hur många) av landets omkring 560 000 förtidspensionärer är i samma situation. En av de viktigaste anledningarna, vågar jag påstå, är politisk: